Det är fredag och du möter upp en vän på stan för ett glas vin. Vinet är gott, och ni påbörjar en diskussion kring vilka vindruvor som används till olika sorters vin. När du senare går in på Facebook, får du upp en reklam för just de viner som ni har diskuterat. Det är lördag och du och din sambo pratar om att köpa en ny dammsugare eftersom er nuvarande har slutat fungera. Alexa, er smarta högtalare, tror att ni pratar med henne och börjar därför rabbla upp olika dammsugarmärken. Känner dig dig övervakad än? Inte? Det borde du kanske göra. Samtidigt så har verktygen för övervakning blivit så integrerade i vår vardag att vi knappt tycks märkas vid dem längre.
Allt vi gör bedöms eller övervakas på internet, och bevakningen har utformats på ett sätt som är svårt att komma ifrån. Det handlar nämligen inte bara om våra privata sociala medier eller de åsikter och bilder som vi aktivt delar med oss av till våra följare. Nu handlar det också om huruvida vi betett oss som bra passagerare i en Uber, som trevliga gäster på ett AirBnB, och om vi är pålitliga och trevliga konsumenter eller säljare på Blocket och Tradera. Och som om det inte vore nog att vi infört ett slags betygssystem baserat på hur vi agerar, så sparas dessutom allting vi gjort på internet. Information och åsikter som en gång har delats, antalet stjärnor på den där Uber-resan för fem år sedan, ja, allt som i vanliga fall skulle ha preskriberats för länge sen finns kvar. Och vad är det då som är farligt med detta?
För betygssystem kan absolut fylla en viktig funktion. Tack vare tidigare omdömen kanske någon avstår från att handla från den där tradera-försäljaren som bara har en av fem möjliga stjärnor, och undviker på så sätt att bli grundlurad. Om det används på rätt sätt, så kan betygssystemet rädda oss i vår vardag. Men på grund av att allt sparas, bedöms och övervakas så har vi också banat väg för ett annat fenomen, nämligen Cancel culture eller bojkottskultur. Bojkottskultur innebär, precis som ordet antyder, att någon drar bort sitt stöd från någonting – bojkottar något – som en konsekvens av problematiska ageranden eller åsikter. Begreppet blev populärt under 2015 och plockades upp från Black Twitter där det användes för att kasta ljus på individer som inte insåg hur deras sociala ställning och privilegium påverkar dem och deras handlingar. I takt med att mer åsikter och innehålls delas på internet, får vi också fler saker att reagera på och förhålla oss till. Så den bojkottskultur som främst brukade drabba kändiseliten, kan nu drabba oss alla, för vad som är rätt och fel har kommit att bli en diskurs i sig.
Bojkottskultur fascinerar mig på flera sätt, kanske för att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera eller förhålla mig till den digitala kultur som utestänger problematiska åsikter ur debatten. Bojkottskulturen får allting att framstå som svart eller vitt, och jag är en person som upplever det mesta i gråskalor. Forskning har kritiserad bojkottskultur för att skapa en intolerans mot åsikter som motstrider ens egna, vilket på sikt riskerar att skapa ekokammare (miljöer där de enda åsikter som framkommer är de som överensstämmer med ens egna). Dessa miljöer tros förstärka individens egna åsikter och bidra till gruppolarisering. För att skapa en större förståelse för fenomenet spenderade jag därför större delen av våren med att skriva min kandidatuppsats The Na-kd truth, en Foucauldiansk diskursanalys som kretsade kring en bojkott av det svenska e-handelsföretaget Na-kd som ägde rum i slutet av förra året. Målet var att kunna förstå fallet Na-kd, som ett exempel på bojkottskultur, utifrån den franska filosofen Michel Foucaults teorier kring makt, straff och disciplin. Studien resulterade i insikter såsom att bojkottskultur som begrepp behöver en tydligare definition – för kan någonting ens bli bojkottat? -, men också i att vårt beteende anpassas efter målgrupp, plattform, och utifrån premisserna att vad vi säger och gör övervakas.
Detta för mig osökt in på Panoptikon, en typ av fängelsebyggnad designad av den engelska filosofen och sociologen Jeremy Bentham. Panoptikon anammades av Foucault i hans försök att beskriva disciplinering genom övervakning. Panoptikon är en cirkulär byggnad vars center, ett torn, består av fönster som vetter utåt mot ringens insida. Längst byggnadens kanter finns celler som alla har två fönster; ett som vetter inåt mot centern, och ett som vetter utåt för att tillåta ljuset att tränga in. Effekten som motljuset skapar tillåter således någon som står i tornet att övervaka cellerna, utan att de som befinner sig i cellerna kan se vad som finns inuti tornet. Det är ett system för att utöva makt och disciplinera individer, som är så pass effektivt att det inte kräver någon som utövar makten. Vetskapen om att individerna i cellerna kan vara övervakade påverkar deras beteende, oavsett om individerna de facto är övervakade eller ej, och får individerna att ta ansvar för att agera önskvärt. Enligt Foucault kan vetskapen om att eventuellt vara övervakad påverka individernas beteende även när de inte befinner sig inom panoptikon, och det “icke-önskvärda beteendet” har därmed korrigerats – eller disciplinerats.
Trots att panoptikon var tänkt som en faktisk byggnad för framför allt fängelser, men också skolor, fabriker och liknande, så ser vi den konstanta övervakningen i nya digitala former idag. Vi ser övervakningen i form av övervakningskameror på offentliga platser, som i många fall sätts upp “för invånarnas säkerhet”, något som har blivit så vanligt att vi ofta varken noterar eller ifrågasätter kamerornas närvaro. Vi ser också övervakningen genom våra mobiltelefoner, datorer och konton på sociala medier. Det farliga med övervakningen som sker på sociala medier är att den, i mångt och mycket, inte är begränsad till institutioner och regeringar vilket är fallet med kamerorna. Med förutsättningen att kontot är öppet, så kan vi alla utföra den sortens övervakning, spara ner information och dela den vidare. Således kan vi alla positionera oss i övervakarens torn i mitten, samtidigt som vi också har en tillägnad cell.
Facebook är ett utmärkt exempel på övervakning, ur flera perspektiv. Facebook, som också äger Instagram och Whatsapp, samlar in information och övervakar sina användare och deras beteendemönster. Informationen rör både personlig information och information kring sociala interaktioner, och säljs sedan vidare i marknadsföringssyfte. Detta är något som Facebook fått oerhörd kritik för genom åren vilket har lett till att många har raderat sina konton. Frågan kring huruvida ens data raderas bara för att kontot tas bort är däremot obesvarad. Samtidigt är situationen väldigt paradoxal, då vi frivilligt delar med oss av informationen och försöker få ut den bästa möjliga effekten av mediet. Vi är medvetna om att vi är övervakade, vilket påverkar vad vi delar för material för att och behaga en viss publik. Sen säljs den datan vidare.
Och då har vi än så länge enbart tagit upp hur övervakningen gör sig uttryck i vårt västerländska samhälle. I Kina finns det ett så kallat socialt kreditsystem, databaser som kontinuerligt samlar in information om individer, företag och myndigheters beteenden i Kina. Syftet är att erbjuda en övergripande bedömning av någons trovärdighet baserat på ett poängsystem, för att underlätta fattandet av välinformerade beslut. Systemet belönar dem som följer lagen och straffar dem som inte rättar sig i ledet, med andra ord är det en extrem variant på vårt västerländska betygssystem via exempelvis Uber-appen. Exempel på straff kan vara att någon svartlistas från att resa med flyg eller gå på vissa skolor. Regeringen för också en offentlig lista över individer och företag med låga poäng, något som sannerligen kan liknas med public shaming, offentlig förnedring av individer, och något som ofta användes som bestraffningsmetod under 1800-talet.
Snabbt har detta utvecklats till ett Black Mirror-avsnitt, den dystopiska Netflix-serien som visar hur samhället kan utvecklas med existerande teknik – till det bättre, men framför allt till det sämre. Det är svårt att ignorera likheterna mellan panoptikon och Kinas sociala kreditsystem, där alla konstant övervakas och straffas för felaktiga beteenden. Dock är Kina väldigt öppna med sin övervakning och hymlar inte med att det är någonting som sker. Detta gör panoptikon än mer påtagligt i västvärlden, där vi enbart misstänker eller anar vi att vi övervakas men i själva verket vet vi inte helt säkert om så är fallet. Samtidigt väcker det också frågan: är det dit vi är på väg? Mot ett socialt kreditsystem?
Slutligen, så har vi ytterligare en del i spektrumet, risken för att bli bojkottad och utesluten ur debatten om vi agerar felaktigt. Risken för bojkott blir ännu en förstärkning av disciplineringen, och till och med ett hot mot vår yttrandefrihet. Finns det alltid bara ett rätt sätt för tanke och handling? Och är det rimligt att människors värde sammanfattas i en enda siffra? Jag vill tro att vi är mer komplexa varelser än så, och att vi i framtiden inte kommer tillåta oss själva att bli märkta med lappar som om vi vore varor. Men det kräver också att vi ser hur vi själva bidrar till övervakningen, och någonstans tillåter den, för annars hade vi väl alla raderat Facebook.