Izabelle Brundin Wadenhed
Gestaltande arbete
Malmö universitet
Mitt examensarbete handlar om huruvida kön och ålder spelar en roll när det kommer till hur feminismen ses på i serien Buffy the vampire slayer. Detta skedde genom en kvalitativ intervjumetod med personer som är stora fans av serien. Därför valde jag att som mitt gestaltande arbete skriva en novell som börjar med en ung tjej som lever i ett instabilt hem med föräldrar som ständigt bråkar. Mitt i detta finner hon sin styrka i tv-serien Buffy the vampire slayer och främst huvudkaraktären Buffy. Senare får man även följa henne i högstadiet och gymnasiet.
Novellen:
Hennes blonda hår badade i morgonsolens ljus vilket fick det att se ännu ljusare ut. Fåglarna kvittrade och söndagens lugn fick henne att känna någon slags trygghet inombords. Kanske var det också tanken på destinationen som stegrade trygghetskänslan, till farmor och farfar, där hon alltid fick nygräddade pannkakor och kolla på sitt favoritprogram på tv:n – Buffy och vampyrerna. Hon hörde sina föräldrars skrikande röster eka i huvudet.
Ska hon verkligen kolla på den där serien? Är inte nio lite för ungt för allt det våldet?
Kom igen Anna, det är bara en serie.
Bråken verkade bli fler och fler, rösterna verkade bli högre och högre. Hon visste inte vad bråket hade handlat om denna gången, men det var i alla fall inte ifall hon fick kolla på Buffy eller inte. Det var bara ytterligare en grej för dem att inte hålla med varandra om. Hon var bara nio år men var ändå osäker på om hennes föräldrar hade märkt att hon lämnat huset. Byn de bodde i var liten där alla kände alla och vägen till hennes farmor och farfar var inte lång, men oavsett så hade Buffy lyckats med det hennes föräldrar misslyckats med, lärt henne att framförallt främlingar inte gick att lita på.
När det röda huset med bruna knutar uppenbarade sig kunde hon inte låta bli att tycka det såg ut som hennes eget lilla slott.
Ett slott mitt i Sunnydale, tänkte hon. För de typiska berättelserna om prinsessor var hon inte intresserad av. De innehöll ju varken monster eller starka tjejer. Hela huset doftade redan ljuvligt av nygräddade pannkakor vilket fick henne att märka sin hunger, hon kom plötsligt på att hon inte ens ätit frukost.
– Hej gumman! Hennes farmor kom och kramade henne mjukt, hon hade alltid luktat likadant och det var en av de bästa lukterna i världen. Tillsammans med pannkakor.
Hennes farfar vinkade glatt inifrån köket klädd i ett förkläde, framför spisen. Det var hans uppgift att göra pannkakorna. Hon vinkade tillbaka men sade ingenting. Hon föredrog att inte prata så mycket. Hon skyndade in i vardagsrummet och hoppade upp i fåtöljen som blivit hennes, slog på tv:n och väntade på att Buffy skulle börja. När det välbekanta introt startade log hon ett stort leende. ”In every generation, there is a chosen one, she alone will stand against the vampires, the demons and the forces of darkness. She is the slayer”.
Det var som att morgonens bråk och bekymmer var som bortblåsta. En känsla av trygghet fyllde hennes bröst och hon tänkte: en dag ska jag vara som Buffy.
Varken hennes mamma eller pappa märkte när hon steg innanför dörren till huset men hon kunde höra dem argumentera ute i köket. Hon undrade om de ens märkt att hon varit borta än. Antagligen inte. Huset som en gång hade varit fyllt av färg, skratt och glädje hade ersatts av ett grått moln. Hon smög upp för trappan och stängde dörren in till sitt rum. Mest av allt önskade hon att hon hade Buffy på dvd så hon kunde krypa ner i sin säng och glömma verkligheten. Buffy hade blivit som hennes snuttefilt där hon fann trygghet när ingen annan kunde ge henne det. Som en flykt från verkligheten som hon alltmer ofta ville fly ifrån.
– Kom igen nu, skolan början!
Hon var nu 13 år och var van vid att ta hand om sig själv. Varje morgon startades med ett avsnitt av Buffy, vilket ofta resulterade i att hon blev sen. De gröna väggarna var fyllda va posters. Hennes föräldrar var skilda sedan länge och huset hade blivit lugnare men saker och ting hade ännu inte blivit bättre. Hennes hår var inte längre ljust som solen, efter beskedet om att hennes farmor dött färgade hon det i en nästan svart ton. Hon tyckte det passade hennes personlighet bättre. Nästa avsnitt av Buffy började i bakgrunden men hon visste hon inte kunde fortsätta kolla, istället drog hon på sig kläderna som hon prydligt lagt fram på stolen kvällen innan.
Skolan hon gick på var liten och vännerna hon hade var få. Men det räckte, hon föredrog ändå att vara ensam många gånger. Trots att de vännerna hon fått här hade blivit hennes nya trygghet. Tillsammans med Buffy. Hon kastade en snabb blick på killarna på skolgården, himlade med ögonen.
Dom tror att dom är bättre än alla andra, tänkte hon, att de kan göra exakt hur och vad dom vill.
Hon satte sig ner där solens strålar lyste som starkast för att få upp värmen i kroppen. Tänkte på hur hon hellre hade velat vara hemma och kolla på sin serie. Plötsligt flög en basketboll och landade precis intill henne. Hon ignorerade det och blundade.
– Hallå? Är du blind eller? Kan du kasta tillbaka bollen?
Hon svarade inte. Hoppades att de bara skulle hämta bollen själv och låta henne vara. Solen försvann och ersattes av en mänsklig skugga. Hon fortsatte ha sina ögon stängda, ignorerade vad han sade tills han tog tag i hennes arm.
– Jävla f*tta, man svarar när någon pratar med en! Men sitt du där som ett jävla freak.
Hon reste sig upp och kollade på honom, sade fortfarande inget. Sedan vände hon sig ifrån honom och skulle börja gå när hon kände ett hårt grepp om rumpan. Ilskan bubblade i henne, hon hade aldrig känt sig så arg och förnedrad på samma gång.
Vad skulle Buffy göra? Tänkte hon. Sedan ställde hon sig ansikte mot ansikte med honom igen, stirrade in i hans ögon innan hon placerade en hård smäll på hans vänstra ansiktsdel. Hans ansiktsuttryck blev stumt men sade ingenting mer innan han gick därifrån och låtsades som ingenting. För första gången på länge så var hon stolt över sig själv, att hon vågat stå emot honom precis som Buffy skulle ha gjort. Att vägra ta skit från någon. Upprepade gånger hade hon fått höra att hon var ett freak, konstig, annorlunda. Det bekom inte henne särskilt, hon visste att alla starka kvinnor fick ta emot ord som dem. I Buffy fann hon styrka och hon hade henne och serien att tacka för att hon vågade stå upp för sig själv.
– Jag må hon leva, jag må hon leva, jag må hon leva uti hundrade år! Grattis på 15-årsdagen gumman!
– Tack mamma, svarade hon och log.
Hon blåste snabbt ut de femton ljusen på den rosa tårtan, prydd med marsipan formad som karaktärerna i Buffy. Hennes pappa var inte längre med i bilden men det var egentligen ingen skillnad, eftersom han aldrig riktigt hade varit delaktig i hennes liv. Hennes mamma gjorde sitt bästa och det var tillräckligt för henne. Hennes mamma log mot henne och hon märkte ännu en gång att hon fastnat i sina egna tankar. Det verkade hända allt mer ofta.
– Jag är glad att du färgade tillbaka till ditt blonda hår.
– Jag också faktiskt, det är mer jag.
Den verkliga anledningen höll hon för sig själv, att hon velat vara mer lik Buffy inför sin start på gymnasiet där hon nu hade gått en vecka. Det handlade inte om att hon ville vara lik Buffy till utseendet utan snarare ett sätt för henne att förlika sig med henne och hennes styrka. Hennes mamma lade upp två stora bitar av tårtan på varsin tallrik och hällde upp kaffe till dem båda. Hon tog en klunk och drycken lade sig som en varm, skyddande hinna i magen men brände tippen på hennes tunga på vägen ner. Tanken på att ingen av hennes gamla vänner hade kunnat komma för att fira henne gjorde att tårarna brände bakom ögonlocken, hon blinkade snabbt bort dem. De hade lovat varandra att ingenting skulle ändras när de började gymnasiet, men det hade det självklart gjort. Det hade gått en vecka och de hade inte träffats en enda gång. Inte ens på hennes födelsedag. Hon visste ändå någonstans inom sig att allting har ett slut och att vänner faller isär. Men hon trodde att de alltid skulle vara hennes scoobies.
Det välbekanta ljudet av introt i Buffy spelades upp på tv:n. Det var söndagkväll och ännu en dag av skola väntade på morgonen efter vilket betydde att hon behövde sova snart. Hon kunde ändå alla avsnitten lika bra som baksidan av sin hand så det gjorde ingenting att hon somnade. Hon hade valt det allra sista avsnittet av serien och kollade på hur Buffy stod och höll sitt kända tal inför de som kallades potential slayers. De förbereder sig för att möta den stora ondskan och alla karaktärerna står samlade i ett rum och lyssnar på hur Buffy berättar att det är dags att hennes kraft, blir allas kraft. Hon ler och tänker: En kvinna som delar sin kraft till andra kvinnor, det är riktig feminism.
Bussen hoppade fram på de gropiga grusvägarna på vägen till skolan. Utanför fönstret bredde rapsfält och åkrar ut sig till både höger och vänster. Bussresan tog 30 minuter ifall bussen höll sitt schema, vilket den sällan gjorde. Den stora, gula skolbyggnaden skymde morgonens solstrålar och fick henne att känna ett sug av ångest i magen. Hon försökte intala sig själv att det bara hade gått en vecka och att allting fortfarande var nytt och främmande. Ändå saknade hon sin gamla skola, sina gamla vänner. Osäkert hoppade hon av från bussen och undrade varför hon inte lyckats hitta någon vän här än.
Det har bara gått en vecka, det är inte konstigt att inte ha hittat vänner än, tänkte hon.
Men Buffy fick vänner den allra första dagen på sin nya skola.
Livet är inte en tv-serie.
Det var som att hon umgicks med sig själv inuti sitt huvud.
Skolan var enorm och det var fortfarande en kamp att hitta de olika klassrummen. När hon till slut hittade satt hela klassen redan på sina stolar, ett resultat av att bussen hade varit sen den morgonen. Hon ursäktade sig när hon gick innanför dörren och hittade en plats längst bak.
– Va bra, nu är alla på plats. Välkommen allihopa. Idag tänkte jag vi skulle prata om feminism och feminism i populärkultur. Vi går laget runt så får alla berätta vilken film, serie eller bok de anser vara en bra representation av feminism.
Hon hatade att prata inför grupp, speciellt inför hela klassen. Att göra sig mindre och inte försöka synas hjälpte inte för till sist blev det hennes tur ändå.
– Ehm, jag tycker Buffy the vampire slayer är feministisk.
– Okej, och varför det?
– Jag tycker framförallt Buffy som karaktär och hennes handlingar är feministiska. Hur hon vågar stå emot allt och alla hon inte håller med… och så vidare.
– Okej, tack så mycket!
En annan elev som hon ännu inte lärt sig namnet så räckte upp handen.
– Jag tycker dock att Buffy är ganska problematisk och inte särskilt feministisk. Speciellt om man jämför med annan populärkultur som finns idag.
Det nästan bubblade i henne. Vadå inte feministisk? Det finns väl inte något mer feministiskt än Buffy? Det är ju definitionen av girl-power. Hon tänkte däremot inte starta någon debatt och fortsatte därför vara tyst. Hon visste i alla fall vem som inte skulle bli hennes framtida vän.
När hon kom hem från skolan den dagen satt hennes mamma ihopsjunken i soffan. Hon kunde se spår av tårar på hennes kinder som lämnat våra streck efter sig.
– Mamma? Vad har hänt?
– Kom och sätt dig här gumman, sade hon och klappade på platsen bredvid sig i soffan.
Hon satte sig nära inpå henne och strök försiktigt över sin mammas rygg, orolig över vad hon skulle berätta. Tystnaden kändes öronbedövande.
– De har hittat farfar död, älskling. Din faster ringde innan och sa han hade somnat in lugnt i sin säng.
Hela rummet snurrade. Hon ville skrika, slåss och gråta men det enda hon gjorde var att sitta helt stum. Hennes älskade farfar. Det närmaste till en faderlig figur hon haft i sitt liv.
– Din faster hade behövt hjälp med att tömma huset, om du vill följa med dit och hjälpa till?
Hon nickade.
– Ja, vilken tid ungefär?
– Hon sa vid fem typ, har du plugg du behöver ta itu med innan?
– Nej, jag hade gärna velat gå dit själv lite tidigare. Bara för att få säga hejdå ifred.
– Såklart, gör du det. Hennes mamma tog hennes hand och pussade henne på pannan.
Hon hade förlorat många människor i sitt liv, både till döden och för att de lämnat henne. Trots att hon länge hade vetat att det snart var hennes farfars tur så kunde hon inte tro att det var sant. Hon kramade om sin mamma, den enda personen hon egentligen hade kvar. Benen skakade när hon reste sig upp men hon tog ett djupt andetag och försökte stadga sig själv.
Luften ute var mild, det var inte längre sommar men ännu inte höst. Hon gick på de krokiga vägarna till hennes absoluta favoritställe och tänkte på att det antagligen var sista gången hon gick dit. Hennes blonda hår badade i septembersolen svaga strålar vilket gjorde det ännu ljusare. Hon kunde inte förstå att huset av trygghet nu skulle eka tomt. Hon visste vad hon skulle göra när hon kom dit. Hon skulle ställa sig vid spisen och göra pannkakor, de skulle inte var lika goda som hennes farfars men de skulle duga. Sedan skulle hon krypa upp i fåtöljen som var hennes och sätta på sin trygghet och inspiration – Buffy. Då skulle hon äntligen vara hemma. Med åren hade hennes kärlek för Buffy utvecklats från trygghet till styrka men numera när hon började känna sig mer vuxen var det mer som en gammal vän hon älskade att besöka.