My name is Catrine, and while I might appear to be a typical, privileged Swedish woman, my upbringing tells a slightly different story. What people don’t see is that I grew up in a home with a single mother who worked in a factory for minimum wage. I won’t say I had a tough childhood because despite this, my needs were met, though my definition of “needs” differs significantly from my children’s today. Through hard work and dedication, I built a successful career, driven not by financial gain but by a desire to make a difference.
My early schooling was in a diverse neighborhood, a so-called “integration” initiative that placed me in a school with a predominantly immigrant population. This experience, however, shaped my worldview profoundly. At seven years old, concepts like “immigrant” and “racism” were foreign to me. My classmates were simply my friends, regardless of their origins. Today, I’ve chosen to put my truly privileged children in the same school, and you might wonder why. I’m hoping to instill in them this same inclusive mindset, allowing them to form their own perceptions before societal biases take hold.
Right after secondary school I studied business administration with a dream to work with numbers. But after I had spent a year in Bangkok, got inspired by a woman working in the slums of Bangkok, I shifted my focus to humanitarian work. I dedicated myself to improving access to clean water in impoverished regions of India and China, immersing myself in diverse cultures and witnessing firsthand the challenges faced by marginalized communities. Family life eventually brought me back to my hometown, where I established a media company, raised three children, and settled into a seemingly conventional Swedish existence and started living a real “Svensson life” as we call it here in Sweden.
Today I live a life of single parenthood, have a full-time job, and part-time studies, and I try to remain committed to social engagement. I believe in the power of sports, particularly football, as a tool for integration and empowerment. Witnessing the growing diversity in local football teams fills me with hope. While my efforts may seem insignificant on a global scale, I believe in the impact of local action in fostering a more inclusive society. I’m not changing the world, but hopefully, I’m helping to change some children’s path into a society that, despite being Sweden, is not always so kind.
This blog aims to delve into critical issues often overlooked in mainstream discourse. I am particularly interested in how media representations shape our understanding of global development and the North-South divide. While I am eager to explore these broader themes, my primary focus will be on my immediate reality and the potential for individual action. I believe that many people feel powerless to address global inequalities, perceiving the “South” as distant and disconnected from their lives in the “North.” I hope to challenge this notion, emphasizing the interconnectedness of our world and the pervasive legacy of colonialism, even in seemingly progressive societies like Sweden. This blog is an invitation to engage with these complex issues, and to explore the potential for meaningful change, both locally and globally.
Welcome to our blog, we have now introduced ourselves and will move on to some more serious topics. Hope you enjoy reading this blog.
__________________________
Hej mitt namn är Catrine och jag är vad många ser som en priviligierad svensk tjej, född och uppvuxen i en liten stad i Sverige. Men det många inte ser är att jag växte upp i ett hem med en ensamstående mamma som arbetade på fabrik för minimilön. Jag ska inte säga att det är synd om mig för jag fick trots detta allt jag önskade mig och som jag behövde även om det inte går att jämför med vad mina barn anser är allt de önskar sig och behöver. Jag har nämligen studerat, jobbat och tjänat ganska bra sen jag blev vuxen utan att för den delen arbeta för att tjäna pengar utan för att göra skillnad men vi återkommer till det.
När jag började skolan bodde jag i ett område dit alla som kom till Sverige från olika länder hamnade. Man kallade det för att integrera familjerna i samhället men i själva verket satte man alla dessa barn i en skola med 80% barn som nyligen kommit till Sverige och sen var det jag och ett par så kallade svenska barn, födda i denna lilla stad.
Idag har jag själv valt att sätta mina riktigt priviligierade barn i samma skola och man kan ju undra varför. Jo för att när jag var barn såg jag inte att de andra barnen inte var svenskar utan de lärde sig språket och var mina vänner oavsett vilket land de kom ifrån eller vilken bakgrund de hade. Som 7 åring förstod jag inte ord som invandrare eller rasism utan alla var vi kompisar som gick i skolan ihop. Detta är något jag anser att även mina barn ska lära sig själva. Jag vill inte att de bara ska se en nationalitet och höra vuxnas fördomar utan de ska se andra som de personer som de är. Allt det andra kommer de få uppleva senare men då har de förhoppningsvis en egen bild av olika nationaliteter.
Det var jag som barn, nu ska vi gå vidare till mitt vuxna liv. Direkt efter grundskolan utbildade jag mig till ekonom, jag älskade nämligen siffror. Sen slutade jag skolan och insåg att det inte alls var vad jag ville jobba med. Jag hade nämligen gjort ett år i Bangkok där jag träffat en fantastisk kvinna som arbetade för att hjälpa de som bodde i Bangkok slummen. Hennes arbete inspirerade mig så pass mycket att jag inte bara försökte hjälpa henne så gott jag kunde utan när jag kom hem till Sverige igen valde jag att vända ekonomiämnet ryggen och sökte mig till annat. Jag började jobba med att förse fattiga delar av Indien och Kina med dricksvatten, reste land och rike runt för att se hur olika människor bodde utanför de delar man i vanliga fall besöker för att se vad man mer kunde göra. Jag fick dock sluta med det när tankarna på familj tog över. Jag kunde nämligen inte flyga flera dagar i veckan när jag var gravid eller fick småbarn. Jag flyttade tillbaka till min lilla stad, startade ett framgångsrikt medieföretag, fick 3 barn och började leva ett riktigt Svensson liv som vi kallar det här i Sverige.
För mig är det viktigt att ha en stabilitet i familjen, även om jag idag är en ensamstående 3 barns mamma med 2 hundar, ett heltidsjobb, en gård på landet och studerar på halvtid. Många anser att jag tar mig vatten över huvudet när jag även arbetar för att hjälpa de barn som kommer till vår lilla stad genom idrott, främst fotboll. Jag har inte nämnt fotboll tidigare för att när jag växte upp som fotbollsspelare var det inte en enda tjej i laget som inte var född i vår lilla stad.
Jag tror på styrkan i att använda sport som en del i att hjälpa barn in i samhället och det gläder mig att jag idag ser fler och fler både tjejer och killar spela fotboll som inte är födda i Sverige eller som har föräldrar som inte är födda i landet. Här vet jag att jag på min lilla plats i min lilla stad kan göra skillnad. Jag ändrar inte världen men förhoppningsvis är jag med och ändra några barns väg in i ett samhälle som trots att det är Sverige inte alltid är så snällt.
I denna blogg vill jag gräva i några kritiska frågor som ofta förbises eller inte ges tillräckligt utrymme. En fråga som verkligen intresserar mig är hur media formar vår syn på utveckling, på nord och syd. Även om jag är ytterst intresserad av att läsa om och lära mig mer om detta, vill jag i bloggen titta närmare på min verklighet som jag lever i idag. Vad kan jag göra för de som har det sämre ställt än mig. Någonstans tror jag att gemene man inte tror att den kan göra något för södra delen av världen är alldeles för långt bort från oss här uppe i norr. Jag vill skapa utrymme för ett nytt perspektiv där vi inte bara ser välden i syd och nord utan där vi ser att den idag är mycket mer komplex och frågor som handlar om kolonialism finns närmare oss i norr än vi tror.
Välkommen till vår blogg, nu har vi presenterat oss och kommer gå över på lite mer seriösa ämnen. Hoppas du njuter av att läsa denna blogg.
