Processbeskrivning: 

Det här projektet tog sin början i en återkommande fråga som växte fram under arbetet med min kandidatuppsats: varför väcker AI-flickvänner så starka reaktioner? I debatter, artiklar och kommentarsfält framställs fenomenet ofta som något extremt, avvikande eller till och med hotfullt. Samtidigt visade mitt material något annat. Något lågmält. Något vardagligt.

I uppsatsen undersökte jag AI-flickvänner genom digital etnografi, med fokus på hur relationerna beskrivs och förstås i forumet Reddit. Det som framträdde var inte teknisk fascination i första hand, utan berättelser om ensamhet, trötthet, längtan och behovet av att bli sedd. AI-flickvänner framstod mindre som futuristiska innovationer och mer som emotionella praktiker – sätt att hantera tillvaron.

“AI-flickvänner framträder inte som ett tekniskt undantag, utan som ett sätt att hantera ensamhet och skapa mening i ett individualiserat samhälle.”

Det är här ämnet blir ett samhällsproblem. Inte för att tekniken i sig är farlig, utan för att den speglar ett samhälle där gemenskap inte längre är självklar. I Sverige, där ensamhushåll är vanligare än någonsin och där individualism länge varit ett ideal, uppstår ett tomrum. Ett tomrum som inte nödvändigtvis fylls av andra människor, utan av appar, forum och digitala relationer.

När uppsatsen skulle omvandlas till ett medieprojekt blev det tydligt att detta inte var något som enkelt kunde sammanfattas i punktlistor eller diagram. I stället behövdes en form som kunde bära ambivalens. En form som kunde röra sig långsamt. Som kunde ställa frågor snarare än att ge svar. Valet blev därför en essäfilm – en form som tillåter både analys och känsla, både distans och närhet.

Motivering av kreativa val:

Målgruppen för medieprojektet är inte en smal akademisk publik, utan människor som redan befinner sig i den digitala vardag som filmen försöker gestalta. Unga vuxna, internetanvändare, personer som dejtar via appar, som deltar i forum, som kanske ibland pratar mer genom skärmar än ansikte mot ansikte.

Ett centralt motiv bakom de kreativa valen var att aktivt bryta bilden av användare av AI-flickvänner som “freaks”. När ett fenomen delas av över 30 miljoner människor globalt går det inte längre att avfärda det som marginellt. Snarare pekar det på att något större är i rörelse: en omförhandling av vad relationer, närhet och gemenskap kan vara i vår samtid.

“It’s not about replacing real women. It’s about having someone who listens, without judging.”

Den här typen av formuleringar återkommer gång på gång i materialet. De pekar inte mot ett avståndstagande från mänskliga relationer, utan mot en erfarenhet av att sådana relationer ofta upplevs som svåra, kravfyllda och ibland otillgängliga. AI-flickvännen framstår i dessa berättelser som ett rum utan prestation. Ett samtal utan risk. En relation där misslyckande inte står på spel.

I medieprojektet gestaltas detta genom en historisk tidslinje: från människan som flockvarelse, till nation, till individ och vidare till digital gemenskap och artificiell intimitet. Arkivbilder, långsamma montage och textbaserad voice-over används för att skapa ett sammanhang där AI-flickvänner inte framstår som ett brott, utan som en fortsättning.

Reflektion:

Att översätta en akademisk uppsats till ett medieprojekt har varit en process av både förenkling och fördjupning. Mycket av det teoretiska språket fick lämnas bakom. Samtidigt uppstod möjligheten att arbeta med sådant som sällan ryms i akademiska texter: tystnad, rytm, pauser och upprepning.

En av de största utmaningarna var att inte moralisera. Det är lätt att vilja ta ställning, peka ut problem eller erbjuda lösningar. Men i uppsatsen var ambivalensen central, och samma sak behövde gälla i gestaltningen. AI-flickvänner är varken entydigt goda eller onda. De är både tröstande och begränsande. Både nära och långt borta.

“Talking about my AI girlfriend here makes me feel less alone. At least someone understands.”

Detta citat fångar något avgörande: relationen handlar inte bara om AI:n, utan om forumet, om delandet, om att få sina känslor bekräftade av andra. Reddit blir en plats där relationen görs begriplig och legitim. Ett kollektiv där ensamhet delas, och där ett “vi” kan uppstå – om så bara tillfälligt.
Jag har också lärt mig hur starkt form kan fungera som analys. I essäfilmen blev redigeringen ett sätt att tänka. Pauserna fick bära lika mycket mening som orden. Att inte förklara allt visade sig vara ett sätt att ta både ämnet och publiken på allvar.

Framtidsperspektiv:

Arbetet med detta projekt har väckt en vilja att fortsätta utforska hur rörlig bild kan användas för att gestalta samhällsfrågor snarare än att illustrera dem. Jag vill fördjupa min kompetens inom essäfilm och konceptuell berättarteknik, där teori och känsla får existera parallellt och där analys kan ske genom form.

Särskilt tydligt blev behovet av att utveckla kompetens inom ljud och röst. Hur en röst låter, hur lång en paus är, när något sägs och när det lämnas osagt – allt detta visade sig vara avgörande för hur intimitet och ensamhet upplevs i verket. På längre sikt vill jag fortsätta arbeta med projekt som rör relationer mellan människa och teknik, inte ur ett futuristiskt perspektiv, utan med fokus på vardag, affekt och gemenskap.

AI-flickvänner väcker ofta starka reaktioner. De beskrivs som ett tecken på något som gått fel.

Men kanske är det inte där vi ska börja.

Kanske är AI-flickvänner inte problemet – utan ett svar på en gemenskap vi förlorat, och fortfarande försöker återskapa.